Idag kändes som att  iallafall jag  fick träffa flera legender.

Vi delades upp i två grupper; 4 till den Europeiska sidan som jobbade med ’Moms & Tots’, alltså flyktingar, och de andra 4 stannade på den Asiatiska sidan ( jag var med i denna grupp) och evangeliserade. Nu ska jag berätta lite mer om hur det gick för min grupp.

Hela veckan har hittills gått ganska smidigt och typ allt har hänt som  planerat, men inte idag. Våra planer va att möta ”D”, våran ledare för dagen och vara på väg till Maltepe ( området vi skulle evangelisera i ) kl 12:30 , men det blev inte så, vi började gå runt 13:30. Så kan det vara. Självklart så utnyttjade vi denna tid till max  för att umgås med andra lite och sedan be för våran mongoliska vän. Förresten så är ”D” en legend här i Turkiet, han lever sitt liv verkligen för Gud. Han har suttit i fängelse för att han evangeliserade jättemycket. När jag fick reda på att jag skulle på outreach med honom så blev jag värsta fangirl! Hur som helst så gick jag och Maria runt och gav ut ’flyers’ till folk och pratade med en turkisk kvinna som var ett Jehovas Vittne, men hade nyligen lämnat det, man kan säga att hon har en intressant story att berätta. Men vi uppmuntrade henne lite, och berättade lite för henne om våran tro och det gick bra. Vi envageliserade med en man som hade spelat för Fenerbahce ( ett känd fotbollslag i Turkiet ), så där var det en till legend som jag blev värsta fangirl till.

Höjdpunkten kan jag säga är att få träffa mina föräldrar som är också legender och fick mysa lite med pappa och ’catch up’ med mamma. Det var en som delade sin vittnesbörd som berörde många och bad för henne och när vi bad för henne fanns det verkligen en härlig stämning, en sån frid från helige anden. Hela kvällen var verkligen en God kväll.

/Abby

Idag fick vi sovmorgon! Rab’e şükürler olsun!

Idag fick vi en riktigt lugn förmorgon. Vi började som vanligt med frukost och gemensam morgonandakt. Därefter fick vi obligatorisk tid att spendera ensamma med Gud. Helt okej med mig. Sen bad teamet för mig! Vi sköt på det igår för att det blev för sent då. Men det var helt fantastiskt! Gud talade och verkade och jag fick bl.a flera välbehövda bekräftelser, påminnelser och uppmuntranden!

Sen åt vi mat! Tavuk şiş (kyklingspett) för mig och diverse husmanskost för resten. Alla förutom en drack någon form av Cola (Zero och Standard). Sedan gick vi förbi där vi bor för att hämta godis till kvällen. Därefter bar det av med färjan till Europa igen, folk sov, jag drack te. Under hela förmiddagen var typ alla i sin egna bubbla, men tillsammans! Lite vilsammare stämning sådär.

När vi kom fram till kyrkan vi tidigare hängt i, fick vi bl.a lite snabbkurs i att prata med främlingar. Vartefter vi gjorde precis det! Vi gick till en enorm park och delade upp oss i par. Vår uppgift var att ”prata med en ny vän”. Mackan och jag gick ihop och först spenderade vi nästan tre-kvart på att utforska parken och hitta glass, men det var väl för kallt (trots att vi gick i T-shirt) för det för det fanns ingen glass.  Vi köpte dock varsinn (dyr!) kaffe och jag en gözleme (googla det). När vi äntligen fick det och hade betalat satte vi oss på en bänk bredvid en turkisk kille med hund.

Han var arton, just nu i ett sabbatsår och otroligt duktig på engelska (och enligt honom ännu bättre på spanska och franska). Liberal, älskar bacon (oreligiös), och inte ett stort fan av matte. Sen var det dags att träffa resten av gruppen och äta igen. Vi åt och snackade om vad vi hade gjort i parken. Sedan skyndade vi oss tillbaka till kyrkan för att ha typ en andakt, men när vi kom fram (typ en minut sena) hade de inte ens öppnat lokalen. Tio minuter senare började vi; lovsång, lyssnande på ett otroligt vittnesbörd av Sara och bad för alla möjliga böneämnen folk hade. Efter mingel och Hej Då:n bar vi av med färjan tillbaka till Asien då vi bad för Sara och åt fruktsallad!

Med den smaken i munnen tackar jag för mig och går och lägger mig nu(ish). Tidigt imorrn.
//Victor

Merhaba!

Detta inlägg är skulle egentligen skrivits igår men på grund av trötthet kommer det istället upp idag. Så läs alltså allting i igår-form.

Idag var vår ”turist-dag” och en svensk arbetare var vår guide. Istanbul är en stad full av historia och arbetaren är en man full av kunskap om denna historia. Ofta under vår promenad stannade vi för att stenarna, byggnaderna, tulpanträdgården, moskéerna och kyrkorna vi gick förbi hade någon intressant historia arbetaren ville dela med oss. Gång på gång imponerades jag över hur han lyckats proppa in så mycket information i hans huvud.

Trots att vi ”endast var turister idag” lämnade vi inte Gud utanför. Blå Moskén är en stor moské här i Istanbul, och dit gick vi in och ställde oss att be för alla som kommer dit. Det kändes lite sneaky att gå in i en religiös byggnad men be till en annan Gud, samtidigt som det kändes väldigt rätt.

Vi mötte upp en av arbetarens turkiska vänner som tog med oss upp på ett tak där vi hade utsikt över Istanbul. Han var inte helt säker på vägen dit men vi litade på honom ändå, tills vi kom fram till ett ganska bortglömt, mörkt och dammigt ställe av gamla hantverkarboder. Då utbrast Elin att ”jag går inte in här”. Men vi var faktiskt på helt rätt väg och upp på ett tak med vacker utsikt kom vi. Och wow vilken syn, Istanbul är verkligen en fin stad.

Dagens sista stopp var hemma hos arbetaren och hans familj. De bjöd oss på mat, berättade om vad de gör här, hur de ser på flytten tillbaka till Sverige och annat vi undrade över. Jag tycker det är så intressant att höra andra människors historia. Det blir liksom så tydligt att Gud är en personlig gud som möter oss på olika sätt, kallar oss på olika sätt och har egna relationer med oss. Jag själv är lite inne på att arbeta som m-are någon gång i livet vilket gör det extra intressant att höra på vilka olika sätt man kan göra det på. Det finns inget svart på vitt hur alla m-are arbetar och det gillar jag, men för en tjej med beslutsångest underlättar ju inte alla möjligheter när valet ska tas.

Drygt halva veckan har gått och jag är så tacksam för alla upplevelser, människor vi mött och andra erfarenheter jag tar med mig från veckan. Tack för all bön!
/Sara

Idag så är det den tredje dagen sedan vi landade i Turkiet, och man får in nya intryck av omgivningen för varje dag som går. Idag firade vi påskgudstjänsten i kyrkan som vi var på igår”Signs of Wonders”, och vi fick dessutom spela upp dramat som vi övade på igår kväll och höra Lovisas vittnesbörd.

Efter gudstjänsten (som var på turkiska) så gick vi till en mongolisk gudstjänst som var på mongoliska. Som tur är så har vi Maria och Viktor i vårt team, som hjälpte till att översätta så att vi förstod det mesta :).

I den mongoliska gudstjänsten så tyckte jag särskilt om när vi fick dela våra vittnesbörd. Många av de ungdomar som kom var fundersamma om den kristna tron, och de var blandade mellan troende och de som ville lära känna Gud mer innan de gav sitt liv till honom. Det var nog min ”GOD THING” för idag eftersom det kändes bra att dela med sig om sin egna personliga relation med Gud och få höra andras personliga berättelser också.

/Jessica

Systrar och bröder, vår andra dag här i Istanbul och jag känner mig redan som hemma. Folket, stämningen, kulturen, maten, ja allt är helt fantastiskt. Dagen började med en topnotch frukost för att sedan bege oss vidare mot europeiska delen av Istanbul. Ja, ni hörde rätt. Vi  tog färjan från Asien över till Europa för att träffa en arbetare vi har kontakt med för att få höra hans historia och bakrund. Vidare delade även ut inbjudningar ute på stan för det ”helandemötet” som vi skulle få delta i. Många tog emot inbjudningarna med ett leende och en nyfikenhet samtidigt som vi fick möta människor som gjorde allt för att försöka undvika oss. Men det får man räkna med. Hur som haver, eftersom ingen utav oss riktigt visste hur ett ”helandemöte” gick till satt vi där förväntningsfulla och lyssnade. Vi bad för människor som ville dela med sig av något de ville be för och vi alla fick även vara med om något i allafall inte jag har varit med om, åtminstånde inte live. En kvinna som blev helad. En kvinna som fick frid och glädje. Sån fest, sån lycka. Vad Gud kan. Ni anar inte.

Okej, vi tar det från början. Vänner, har ni hört talas om demonutdrivning? Att driva ut onda andar/demoner från människor? Det fick vi i allafall få vara med om idag. En fantastiskt fin kvinna som plötsligt svimmade av och lades därför ner på golvet för att vi andra skulle fortsätta be. Plötsligt hördes ett skrik. Vettskrämd, rädd och fastfrusen satt jag kvar på min stol och inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon kunde inte kontrollera det och därför fortsatte, högre, intensivare medan hon fortsatte den inre kampen med den onde. Han ville inte släppa greppet om henne. Han höll fast. Hårt. Men Herren vann. Herren gav henne frid och ett lugn efter många minuter av bön om den heliga ande att komma och skölja bort det onda. Djävulen är så stark men Gud är så mycket starkare. Det som vi fick bära med oss var att inte bli rädda det första man automatiskt blir eftersom det triggar igång demonerna ännu mer. Var inte rädda mina vänner. Vad som än händer segrar Gud, alltid och föralltid. AMEN!

Dagen kan inte avslutas på ett bättre sätt. Skratt tills magen värker men även få gråta tills tårarna tar slut. Tack Gud för allt. Tack.

Elin

Hej på er!

Vi, till skillnad från Sarajevo-teamet, åkte inte förrän 9 imorse från Linköping & har därför avnjutit en härlig sovmorgon! Det är åtminstone undertecknads åsikt…

Vi sitter i skrivande stund vid vår gate & väntar på att få gå ombord på flygplanet. Än så länge har stämningen varit på topp & mycket skratt har ekat. När vi landar i Istanbul kommer vi att mötas upp av en kvinna där som kommer att ta oss till vårt boende för veckan. Därefter är planen att gå ut & äta & sedan ha en liten långfredags-gudstjänst inom teamet – det blir fint! Så viktigt att inte glömma vilken dag det är bara för att vi är på resande fot!

Vårt mål gällande bloggen är att få upp ett inlägg om dagen, men om det inte sker – please have mercy!

Allt gott & blessings,

Lovisa med team