Så kom då vår sista dag här i Istanbul. Enligt planen skulle vi ha en proppfull dag: fm med ett par amerikanska arbetare och en turkisk troende, em med deras vänner på olika kampus och senare delta i en English Club. Ofta är m-livet en övning i flexibilitet och det fick vi känna på både igår och idag. Det är nyttigt för oss svenskar att bara gilla läget ibland.

Förmiddagen hos de amerikanska arbetarna började med att vi fick höra deras turkiska kollegas fantastiska vittnesbörd som inkluderade månggifte, misshandel, langning, fängelse och helande men framförallt hennes väg från hat till förlåtelse, frihet och upprättelse. Vilken livsresa och vilken Gud vi har! Sen fick vi turkisk frukost, något vissa av oss hade längtat efter mer än andra.

Eftermiddagens campus-ev på europeiska sidan blev inställd av orsaker vi inte riktigt förstod. Sen missade vi de arbetare vi hade bestämt träff med men efter en stunds förvirring och problemlösning hittade vi dem och de tog oss till ett kafé där amerikanska ungdomar träffade turkiska studenter för att ha English Club, eller språkkafé helt enkelt. Under 2 tim ”övade” vi engelska med dem genom olika lekar/frågor som fokuserade på att det är 1 april idag. Det var en glad stund som inte innehöll så mycket om att ”nå ut med de goda nyheterna” som vi kanske hade trott. Tanken var att man går på djupet i samtalen efteråt på restaurangen med de studenter som följde med dit. Tyvärr kunde vi inte vara med på det för vi behövde skynda till vår sista färjeresa över till Asien som bjöd på en spektakulär solnedgång.

Dagen slutade på en ”otentik” restaurang. Efter god turkisk mat  utvärderade vi denna fantastiska vecka under högljudd musik, mycket cigarettrök, böner och diverse aprilskämt.

Allting har ett slut. Men det innebär också en början på nästa resa. Jag tror att vi åker hem förändrade och ett steg närmare Gud och varandra. Vi har mött människor av olika nationaliteter som delat om sin vandring med Gud, både lik och olik vår. Vi har varit öppna och sårbara och visat mycket förståelse och nåd med varandra. Vi har levt med trista tidningsrubriker om läget i Turkiet både innan och under resan som påverkat oss ganska lite men framförallt gett större förståelse för de som lever med det jämt. Ett annat bestående intryck är hur glada vi har varit hela veckan. Skratten har ekat i olika folksamlingar och väckt uppmärksamhet. Någon gång har vi blivit tillsagda men oftast har det väckt leenden hos andra. Mitt i ett oroligt Istanbul är det gott att få sprida lite glädje. Nu ber vi att de frön vi har fått vara med att så av Guds rike, både i varandras liv och i de människor vi mött här i Istanbul ska få bära frukt och bestå.

/Maria

Jesus, vilken dag. Vilket liv. Och då menar jag inte våra egna, utan den livlighet som finns hos barn. Precis, det var såna små varelser vi fick chansen att umgås med lite extra idag. Flyktingbarn från Syrien som har varit med om olika tuffa resor och historier. Idag fick jag dessutom en chans att utnyttja mina språkkunskaper inom arabiskan också, väldigt uppskattat! Dock har jag under denna resa varit med om förvånansvärt många som kommer fram och börjar prata turkiska med mig. Tur att jag har Victor och Maria att hugga tag i då. Men just idag klarade jag mig. Eller tjaa, jag var ju tvungen. Vi i teamet delade nämligen på oss då jag, Lovisa, Jessie och Sara åkte iväg till Europa medan andra halvan av gruppen stannade i Asien. Vill ni veta vad de hittade på för skoj hänvisar jag er vidare till Abbys inlägg <3

Okej, låt oss fortsätta där vi slutade. 

En speciell händelse idag som träffade just mig när vi klev av färjan påväg hem var en man som satt utanför och mumlade för sig själv. Röda blodsprängd-fyllda trötta ögon som om han inte har sovit på flera nätter, med flera lager kläder som om han döljde något under kläderna och med en mumlande röst som om han satt och bad den sista bönen i hans liv. Det var en solig, varm, härlig eftermiddag med många människor i området. En perfekt dag, plats och tid för den onde att ställa till med hemskheter. 

Trots denna hetta i Istanbul kände jag en kall vind som passerade mig när vi gick förbi den platsen. En känsla av att behöva skynda sig och behöva gå snabbare innan det händer något. Rädslan för att det ska hända något. Och just denna känsla slog mig. Varför fly bort ifrån en jobbig situation? Varför inte möta den? Våga gå emot den med Guds krigsvapen och skyddande sköld. ”Gänget, låt oss be medan vi går.” fick jag ur mig. Bara sådär. Be för platsen, för mannen, för folket här. Be om att heliga anden ska komma och röra sig vid folket, bland folket och i folket. Låta heliga anden få brinna inom dem. En låga som aldrig slocknar. En låga som ständigt törstar. Törstar efter mer bränsle. Bränsle som endast kan bli matad av Gud, genom Gud.

”Var inte rädd”- hela 366 gånger nämns detta i bibeln. När lär man sig egentligen putsa bort rädslan? Jag vet ju att Jesus står bakom mig
och dig. Han står bakom oss, framför oss, bredvid oss, över och under oss. Han omfamnar oss från alla håll och kanter. Jesus håller oss i handen och leder oss in i ljuset där vi kan se igen. Jesus jämnar vägen för oss oavsett hur många hinder den onde ständigt sätter framför oss och som bara sitter där och hoppas på att få se oss trilla ner i mörkret. Allt för att få oss att falla och för att få slå ner oss mot marken. Allt för att besegra oss. Därför, mina kära, önskar jag och uppmuntrar jag er alla att ni tar med er en sak idag. Att våga be om  heliga anden. Låta den få komma in i våra hjärtan, likt en pil som skjuts emot oss. Se pilen komma rakt mot oss, höra pilen knastra in mellan bröstbenen, känna pilen tränga in djupt i hjärtat. Och låta den få brinna i oss. Den känslan. Den försmak av himmelriket på jorden. Heliga ande, KOM!

/Elin