Nu sitter vi i bilen på väg hem från Arlanda, tacksamma och lite trötta. Vid lunch idag satte vi oss i en minibuss och lämnade ett varmt och soligt Moldavien och nu närmar vi oss ett lite kallare Linköping igen.

Igår eftermiddag och kväll fick vi turista runt i Chisinau och äta middag tillsammans med våran ledare Radu och hans fru Ina som har varit en del av vårt team under veckan. Efter att ha sprungit igenom två marknader i en väldig fart och fått ta del av lite storstadspuls åt vi pizza tillsammans.
Under den vecka som har varit har iallafall min mage vuxit i storlek och i suget efter lite efterrätt bestämde jag mig för att köpa vad jag trodde skulle vara en liten cookie (man förväntar sig inte jättemycket för 10 kr). Men in kommer istället ett helt kakfat med 10 cookies på, men men, inget någon av oss grät över, som sagt, tur att magsäcken har vant sig!

Nu ska vi alla hem och smälta det vi har fått vara med om den senaste vecka. Vi har under veckan utmanats gång på gång i att inte veta riktig vad vi kommer göra eller vad vi kommer möta. Vi har istället fått lita på Gud och lita på de olika gåvor han har gett oss och verkligen använda dessa, och jag tror inte det hade blivit något bättre om vi hade planerat mera. Nu fick vi istället verkligen ge plats åt Gud och lite helt och fullt på honom och att han har koll på läget. Vi har fått vara med och be, höra vittnesbörd, berätta vittnesbörd, möta människor som ännu funderade över valet att följa Gud, fått uppmuntra och blivit uppmuntrade och i allt detta ära Gud! Utöver detta lära känna nya vänner, en ny kultur och se ett oerhört vackert land. Allt som allt en grymt bra vecka!

Vi kommer be och fortsätta stötta det arbete som pågår i Moldavien och Bravicea och vi är otroligt tacksamma för alla böner för oss inför och under resan, Gud har vakat över oss, lett oss och vi har känt en otrolig närvaro under många stunder. Fortsätt gärna be både för oss nu när vi kommer hem till “riktiga” livet igen men även för Moldavien och det arbete som pågår här.

Slava Domnului (ära Gud)!
Evelina

Förra fredagen var det långfredag hemma i Sverige, men i Egypten inträffade den veckan efter i år. Detta innebar att vi på förmiddagen promenerade längs med Nilen till den största frikyrkan i Mellanöstern som ligger i just Kairo, för att fira påskgudstjänst. Vi kom dit vid strax innan 11 och fick bra platser med tolkning, hurra tänkte vi tills vi insåg att vi var en timme tidiga, haha! Gudstjänsten drog igång vid 12 med lovsång på arabiska, och trots att det endast var en låt vi kände igen kändes det så gott att få stå där, tillsammans med flera hundra andra kristna och lovsjunga Herren. De flesta sjöng med i lovsången, medan andra nynnade så gott de kunde. Ni kan ju gissa vilka som nynnade. Så i år har vi alltså fått förmånen att få fira långfredagen två gånger, det kallar jag lyx!

Efter gudstjänsten och ett mål mat i magen begav vi oss ner till Nilen för att åka Falucca ride, vilket innebar en typ av segelbåt. Det var fantastiskt att få känna vågorna gunga lätt och få komma ut på vatten en stund, det tror jag att vi alla tyckte, förutom Ackie kanske. 🙂 Väl ute på Nilen påbörjade vi en utvärdering av veckan. Vi alla fick säga vår höjdpunkt, det som varit mindre bra och något som Gud har gjort under veckan. Personligen tyckte jag att detta var svårt då vi har fått göra så otroligt roliga saker, upplevt så många bönesvar och fått erfara enormt mycket, vilket gjorde att det inte var lätt att välja endast tre saker. På båten delade även Sara sina tankar om några kapitel ur Första Korinthierbrevet, vilket är det brev vi har levt med inför denna resa, vilket kändes som ett fint avslut på våra bibelsamlingar.

När vi alla fått vår dos av vatten, vågor och vind delade vi upp oss i våra taxigrupper och åkte till Khan el-khalili marknaden. Där fick vi chans att handla souvenirer men även buffas och knuffas en hel del med lokalbefolkningen då det var trångt och fullt med folk. Några av oss vågade sig även på att pruta på några varor, vilket är en del av kulturen, och fick fina grejer till bra priser, bra jobbat teamet! Pulsen i staden på en fredagskväll är mäktig. Det är fullt med folk, blinkande neonljus, musik, skratt, rop och högljudda konversationer överallt.

Efter marknaden åkte vi allihop tillbaka till guesthouse tillsammans, vissa mer trötta än andra och gick sedan ut för att äta en sista måltid tillsammans i Egypten. Vissa av oss tålde maten mer än andra, men summa summarum var det en lyckad kväll. Med mätta magar vandrade vi hemåt igen och där samlades vi för att prata om hur vi delar våra erfarenheter med er där hemma och hur vi på bästa sätt kan föra vidare det vi har gått igenom till andra. Väldigt viktigt att prata om då man under dessa typer av resor växer väldigt mycket som person och i sin tro, vilket gör att det kan vara tufft att komma tillbaka till vardagen igen. Men en ordentlig grund har vi fått och en hel hög med erfarenheter på det, så vi hoppas att ni där hemma är redo, för vi har så mycket att berätta!

Vi blev upphämtade av två minibussar som tog oss till flygplatsen mitt i natten. Väl vid flygplatsen tog vi farväl av vår värd, som tagit så väl hand om oss och blivit en självklar del i teamet. Sedan avgick flyget vid 03 på natten och runt 16.00 idag stod vi än en gång utanför Ryttargårdskyrkans dörrar. Tack alla förebedjare och ni här hemma som har varit med oss i böner, ni är SÅ värdefulla.

Det har varit en otrolig resa där vi har fått se nya fantastiska sidor hos varandra, delat det som är tufft men också vikt oss dubbla av skratt. Tack Gud för denna möjlighet, tack för alla vi har fått möta och allt vi har fått uppleva.

All ära till HONOM – Alhamdullilah!
Blessings,
Lovisa

I går (torsdag) var sista dagen i Bravicea och i dag åkte vi tillbaka till OM basen i Chisinau. Gårdagen var en spännande dag där vi fick följa med pastorn och se hans arbete i två olika byar i området. Under dagen fick vi göra hembesök där vi lyssnade till människors berättelser, sjöng och försökte uppmuntra och visa på Guds omsorg genom ord och handling. Vi fick bla. möjlighet att hjälpa en äldre kvinna med diabetet att få en blodsockermätare och vi fick också möjlighet att hjälpa en familj genom att förse dem med mat inför påskhögtiden som är denna helg.

Eftermiddagen avslutades med en barnsamling i byn Bularda. Det var väldigt roligt att se barnen och ungdomarna så exalterade över att vi kom och gav dem uppmärksamhet. Vi söng och lekte lekar. Jag och Alice Bertilsson illustrerade en bibelberättelse och Alice Andrae delade lite från sitt liv och Radu vår Moldavske ledare berättade vad påsken handlar om. Det har verkligen varit en ispännande vecka. Jag har aldrig varit med om att leva så oplanerat och spontant, så det har varit en utmaning för mig som tycker om att planera.

Något jag tar med mig från denna vecka är Moldavernas beredskap och villighet att dela med sig av sin tro med alla runt omkring. Vi har verkligen fått tillfälle att öva oss att vara spontana och dela våra vittnesbörd och dela från Bibeln. Gårdsgens utmaning blev också den ofrivilliga fastan vi fick pga att alla butikerna var stängda då det i går var skärtorsdag och tydligen en fastedag här i Moldavien, något som vi missade. Kvällen avslutades med getsemaneafton i kyrkan i Brvicea och sedan en barbeque med Moldavska specialiten “mamaliga” en gröt/ett bröd gjort på majsmjöl och sedan “mici” mycket goda grillade köttfärsdjärpar Det var väldigt uppskattat då vi hunnit bli ganska hungriga.

I dag är det dags att åka tillbaka till Chisinau och OM basen. Denna vecka har vi imponerats av denna församlings stora hjärta för människor, och allt de gör för människor i Bravicea men också i de kringliggande byarna som vi haft förmån att besöka denna vecka. I dag väntar utvärdering och sedan ett kort besök på den lokala marknaden och middag tillsammans med de Moldovska OM arbetarna som varit med oss denna vecka.

Madelen Arvidsson

Denna dag var ytterligare en dag som öppnade våra ögon. Idag fick vi se två helt olika sidor av Egypten och trots att vi var turister hela dagen fick vi se den nöd som råder i landet. Vi fick se den turistiga sidan i och med ett besök till pyramiderna, sfinxen och en ridtur på kamelerna, något som en del av oss trodde var raka vägen till himlen. Den andra sidan vi fick se var den största av de sju sopstäderna, alltså en hel stad med sopor överallt, som är invånarnas hem och deras enda inkomst. Bland alla sopor fanns det affärer, frisörer och lekande barn. Man kunde hitta så mycket fruktansvärda saker i misären, men man kände ändå Guds närvaro på platsen. Det är fantastiskt att det mitt i skiten ligger en av världens största kyrkor som kom dit för att ge människor andlig hjälp och hopp. Kyrkan rymmer 7000 människor i ena salen och 1200 i den andra, och de fylls ofta upp. Kyrksalarna utformas av grottor fyllda av inristade bilder från bibelhistorier som visar många av de under Jesus gjorde. Det finns en tanke bakom bilderna. Alla ska kunna se innebörden av Bibelns historier oavsett om man kan läsa eller inte och därför har man gjort dessa bilder med korta och enkla texter till för att pryda väggarna.

Något som många längtat efter den här veckan var just kamelridningen och besöket vid pyramiderna. Det som chockade oss var pyramidernas placering. När vi red runt helt upprymda där i sanden kunde vi åt ena hållet kolla på de häftiga pyramiderna, åt andra hållet se massor och massor av sand och åt ett annat håll skåda stora delar av Kairos byggnader. Det hela var lite som att befinna sig i en film. Trots extasen var många av oss väldigt rädda. När vi blev uppställda för fotografering uppe på en av sanddynerna började några kameler fightas med varandra. En del av oss skämtade till det och sa att några av kamelerna började pussas medan Ellen som satt på den attackerade kamelen upplevde det som en nära döden upplevelse.

Efter kamelridningen och en väldigt lång omväg kom vi fram till sopstaden. Våra ramar för vad som var en sopstad sprängdes totalt när vi åkte igenom staden och fick se så mycket sopor och så många människor som levde mitt ibland det. Det är svårt att förklara hur det var. När vi kom fram till kyrkan förstod vi att den var placerad mitt i bland skiten. Det var inte jättemycket sopor just där men det är ändå fint att det så nära misären finns en otroligt stor kyrka placerad med ett enormt hopp för människorna där. I grottkyrkan blev vi guidade av en man som växt upp mitt i sopstaden och han försökte förklara för oss hur det var att växa upp där, men vi kan ändå inte förstå. Vi hade fått förklarat för oss att det är många som inte går i skolan, dock inte för att det inte är tillåtet utan för att familjen behöver barnens arbetskraft för att överleva. Guiden förklarade även för oss att så ofta är fallet men att fler och fler bryter sig loss från sopstaden för att plugga på universitet och skapa sig ett annat liv än det de föddes in i, bara genom Guds nåd. Av alla de som bor i sopstaden är mellan 80-90% kristna, det mycket tack vare grottkyrkan.

Innebörden av det som vi trodde var kärlek ändrades brutalt denna dag. Vi fick se att Guds närvaro är som starkast när människor är som svagast.

Tack för alla böner, ikväll åker vi hem till er helt upprymda för att berätta om vad Gud gjort här.

Stor kram genom Anna och Sara från hela teamet.

Masa el-kheir!
Jämfört med igår fick vi lite sovmorgon idag. Vi steg upp som vanligt, åt frukost, hade vår morgonsamling och sedan bar det av till ett handikappcenter. Vår uppgift där var att måla framsidan på byggnaden, och till vår hjälp hade vi en konstnär som ledde projektet. Det var mer än bara en vanligt vägghusmålning, det var större bild med budskap bakom. Väggen bestod av en trädgård full med blommor, alla unika, som skulle symbolisera att alla är olika men är lika vackra ändå. Detta budskap riktar sig speciellt till de människorna på handikappcentret eftersom i detta samhälle blir de inte accepterade som vanliga människor.

Idag har vi haft den hittills varmaste dagen (ca 40°), det kändes som att vi var i en bastu. Det var dock välsignat att det fanns skugga där vi arbetade. I själva arbetet fick vi mallar att utgå ifrån och sedan välja färger så att ingen av blommorna blev likadana. I sinom tid kom den efterlängtade maten – falafel! Väldigt spännande här i mellanöstern då falafel inte bara kan vara fylld med de traditionella kikärtorna utan också något så otippat som chips och pommes.

Efter maten fick vi gå runt på centret och se hur de jobbar där och sedan for vi iväg hem igen, ovanligt tidigt i jämförelse med andra dagar. Väl hemma fick vi höra två i vår älskade grupp som delade sitt vittnesbörd och vi andra fick be för dem. Detta är något som vi verkligen uppskattar för att det är uppmuntrande för alla och Gud är så närvarande varje gång.

Pizza Hut var fett gott.

En av våra ledare dela sitt vittnesbörd i en timme, helt fantastiskt hur man kan ha så mycket att dela om sitt liv med Gud! Inspirerande och utmanade. Men nu är vi trötta, nötta och knappt ens Gud kan oss stötta. Inte mer än att Han i alla fall säger godnatt, och sjunger en skvatt!

/Tintine & Gabriella

Innan vi lämnade Sverige för att åka till Moldavien visste vi inte alls vad som skulle hända. Vi hade önskat att få göra olika saker men planeringen var inte klar innan. Så här efteråt förstår vi varför. Man vet inte vad som kommer hända för även om man planerar saker ändras de ofta. Igår skulle vi t ex ha ett program för tonåringar men det var sjuåringar som kom. Då gäller det att vara flexibel och improvisera under tiden. Det som är fördelen här är att många uppskattar det lilla. Igår såg vi t ex en gammal tecknad Jesusfilm som hackade var tionde sekund men barnen satt lugnt och stilla kvar och tittade…

När jag för några dagar sedan stod på en buss ut mot en by visste jag inte vad som skulle hända när jag kom fram men jag är glad över att vi denna vecka har fått följa en lokal församlings arbete. Det påminner mycket om vad vi gör varje vecka hemma i Ryttargårdskyrkan även om skillnaderna så klart också är stora. Men när vi gått och gjort hembesök för att dela ut mat har jag blivit påmind om våra församlingssystrar som varje vecka besöker äldre. När vi leker med barnen som får mat här på eftermiddagarna och läxhjälp tänker jag på fritids osv. Så församlingsarbetet verkar i viss mån likna varandra världen över samtidigt är så klart skillnaderna också stora. Jag uppmuntras och utmanas över att se hur stor skillnad denna lilla församling på bara fyrtio medlemmar kan göra varje vecka. De sätter stora avtryck i byn och byarna runtomkring bland annat genom att ge mat till hundra barn varje vecka och arbeta med en församlingsplantering.

Denna veckan har vi fått jobba mycket med barn vilket jag inte alls är van vid och inte så bekväm i men jag hoppas ändå vi kan få betyda något vilket jag tror. Idag hade vi ett litet barnmöte på en förskola. När jag stod där på knä med händerna över huvudet och låtsades vara ett hus som en anka bodde i tänkte jag för mig själv, hur hamnade jag här? Ja vad ska man säga, på denna resa har jag gjort saker jag inte brukar i hopp om att det ska få betyda något för någon annan. Framför allt är jag glad över att vi gör detta med en lokal församling som finns kvar vecka efter vecka, de gör de långsiktiga arbetet och vi får lämna små spår. Ett leende, en bön, en uppmuntran. Framför allt lämnar de spår i oss.

Allt gott!

/Sofia Bengtsson

Imorse (tisdag)vaknade vi och regnet öste ner utanför så även denna dag ändrades planerna snabbt. Tanken från början var att vi skulle få jobba praktiskt med att hjälpa till att bygga lite på den kyrkolokal som ska upp i Scinoasa, (romska byn) men ordentligt med regn och en väldigt lerig och brant backe satte stopp för detta.

ett snabbt stopp i en alimenare (affär) och vi inhandlade otroligt snygga stövlar för att klara oss igenom dagen, jag hittade till allas glädje ett par med bananer på, nu har jag döpt vänsterskon till B1 och högerskon till B2 🙂

Istället spenderade vi hela förmiddagen i olika hem hos familjer i denna by, fick lyssna på vittnesbörd från människor, dela lite från Bibeln och ge barnen lite godis och kex. Att få höra vilken skillnad Gud har gjort i många i dessa människors liv och vad det betyder för dem idag är väldigt uppmuntrande att få höra.  Att välkomnas in i deras hem med ensådan värme och glädje gör att man börjar fundera på hur man själv skulle reagera om ett gäng utlänningar plötsligt skulle knacka på dörren hemma och kliva in. Det finns mycket vi kan lära oss av dem!

Lunchen åt vi hemma hos en av familjerna. Fisk, potatismos och egenfångat vildsvin tror vi det var. Och te med otroligt mycket socker i… Vi pratar matskedar in plural!

De människor i denna by som under de senaste åren fått möta Jesus möts nu varje kväll och har bönemöte, där de sjuger och ber tilsammans. Det finns en längtan hos människorna i denna by över att få lära känna Gud mer och lära sig mer om hans rike. Be gärna för dessa människor hemma.  Många är arbetslösa och lever undersökta förhållanden, många har kommit till tro ganska nyligen från ett helt annat liv med alkohol, slagsmål och mer kriminella bakgrunder.

Tack för alla era böner, vi börjar lära oss att leva mer hakuna matatastyle här och gillar livet. Imorgon står det överraskning på schemat, spännande!!

Evelina 🙂  support av Jonathan

Noapte buna!

Vedem pe loc! Detta verkar vara vårat motto denna vecka.

Idag (måndag) fick vi dela ut matpaket till två familjer i bravicea och en chans att dela vittnesbörd, sjunga tillsammans och be.

På eftermiddagen trodde vi att vi skulle få jobba praktiskt i kyrkan och utanför, vilket vi kan behöva efter all riktigt god mat vi får här. Men då kom regnet… Istället fick  vi spendera mer tid med barnen på dagcentret och leka lekar. Att få spendera tid med alla dessa barn och leka och verkligen glädjas tillsammans är så otroligt fint.

Imorgon är planen att vi ska tillbaka och jobba i Scinoasa, samma by som vi tillbringade söndag eftermiddag i, men som sagt man vet aldrig vad som händer 🙂

Evelina

Tja!

Dag fem och tisdag. Vi gick upp alldeles för tidigt för att hinna med en minibuss som körde mot Alexandria vid kl 7. Vissa åt frukost innan men vi packade alla med varsin mackbit och ett juicepacket för resan. Anledningen vi åkte till denna antika stad var för att hjälpa några arbetare att packa ner deras hus inför ett sabbatsår de ska ha. Vi kom fram vid 11 efter en toapaus och blev bjudna på kaffe och te. Efter vi hade fått höra historier om hur öppna folk är för evangeliet bad vi för familjen och arbetet.

Därefter fick vi de olika uppgifterna som skulle göras och vi delade upp oss. Det inkluderade att lära barn att rippa CD-er till datorn, sortera DVD-filmer, packa ner kläder och saker i kartonger samt att ta ner allting från väggarna. Några i teamet fick även hjälpa till med att hacka upp sallad. Denna åt vi senare med bröd, ris, färsk medelhavsfisk samt räkor. Vi bad för familjen och delade om vi hade fått något från Gud. Ni får gärna också be för dem och arbetet här.

På hemfärden stannade vi vid ett citadel som låg på platsen där fyrtornet vid Alexandria låg. Det är samma fyrtorn som är en av de sju antika underverken, varav tre fanns i Egypten.

Teamet lyssnade på mitt (Mackan) och Lovisas vittnesbörd. Jag (Victor) fick doppa händer och fötter i mitt saknade medelhav (kallt men otroligt tacksamt).  Efter en kvällsmatspaus vid Donken åkte vi hemåt med många sovande. När vi kom fram runt 22:30 bad vi för de som hade delat vittnesbörd idag. Just att be och få lyssna in Gud för andra har varit en definitiv höjdpunkt för oss. Gud är otroligt god och med vår egna öppenhet gör han massvis! All ära till Han i höjden!!

Ackie, värdinnan och vi två dricker kaffe (möjligtvis lite för sent) då vi behöver ladda inför 38^oC i morgon!

Frys inte för mycket,

/Marcus och Victor

Youm ittanain, måndag och dag fyra för oss i Egyptenteamet. Morgonrutinerna ser olika ut beroende på programmet för dagen. Idag har vi fått tid för morgonsamling med lovsång, två teamdeltagare delade det de fått från vårens läsning av 1 Korintierbrevet och så bad vi och frågade Gud vad har förberett för dagen. Alltid gott att få enas i lovsång och hitta rätt fokus för dagen. Fantastiskt spännande att höra vad respektive person fått genom bibelläsningen och att sedan lyssna in Gud för dagen har visat sig vara mycket givande, för att kunna betjäna människorna i landet på bästa sätt. 🙂

Så fick vi möjlighet att IRL se Tutankhamons alla skatter inklusive den 11 kg tunga guldmasken som finns på Nationalmuseet i Kairo. Innan vi gick in fick vi smaka lite på hur prutandet fungerar här i landet. Väl inne så fick vi guidning och man inser vilken otroligt lång historia landet har. Intressant och givande trots en hejdlös massa sten!

Efter att vi intagit lunch på stället där vi bor, påmint varandra om vad Gud sagt till oss under bönen så promenerade vi iväg, förbi de parkerade bilarna utmed gatan, till den mer trafikerade vägen för att ta en taxi. Vi är tre ”taxigrupper” och nu klarar sig varje grupp riktigt bra med att ”vifta in” en taxi fråga så att bilen har taxameter och på arabiska förklara platsen dit vi ska.

Målet för eftermiddagen var att besöka en park i mitten av Kairo. Helt underbart! Grönt gräs, ljummen vind och en utsikt över hela staden. Borta i fjärran syntes siluetten av pyramiderna. Men, det som var än bättre en detta vara att få möta och umgås med egyptierna. Vilken generositet och öppenhet. De gillar verkligen att få umgås och att få skratta.

Vi plockade fram medtaget kubbspel och genast hade vi intresserade åskådare som snart deltog i spelet. Strax bredvid en buske satt ett par som blev nyfikna. Mannen teamade upp med Marcus lag medan jag fick förmånen att samtala med kvinnan. Hon kunde lite engelska så vi kom snabbt igång med ett givande samtal. Det var så fascinerande att höra hennes syn på Gud och på vad bön handlar om. Vi delade tron med varandra och innan vi skildes åt bytte vår värd och kvinnan mobilnummer. I Kairo finns ca 20 miljoner människor men kvinnan bor endast ca 15 minuter från vår värds hus! Det är Gud!

Dagen avslutades med tacksägelsebön, två teamdeltagares vittnesbörd och förbön för de båda. Just det. Orsaken till att samtalet med kvinnan blev så bra var att Gud redan på morgons gett oss bilden på dem till oss. Det är sååå gött att få följa dit Herren redan gått före. 🙂

Det  här är livet!!!

God natt!

För Egyptenteamet /Ackie