Sista dagen med gänget…

Så kom då vår sista dag här i Istanbul. Enligt planen skulle vi ha en proppfull dag: fm med ett par amerikanska arbetare och en turkisk troende, em med deras vänner på olika kampus och senare delta i en English Club. Ofta är m-livet en övning i flexibilitet och det fick vi känna på både igår och idag. Det är nyttigt för oss svenskar att bara gilla läget ibland.

Förmiddagen hos de amerikanska arbetarna började med att vi fick höra deras turkiska kollegas fantastiska vittnesbörd som inkluderade månggifte, misshandel, langning, fängelse och helande men framförallt hennes väg från hat till förlåtelse, frihet och upprättelse. Vilken livsresa och vilken Gud vi har! Sen fick vi turkisk frukost, något vissa av oss hade längtat efter mer än andra.

Eftermiddagens campus-ev på europeiska sidan blev inställd av orsaker vi inte riktigt förstod. Sen missade vi de arbetare vi hade bestämt träff med men efter en stunds förvirring och problemlösning hittade vi dem och de tog oss till ett kafé där amerikanska ungdomar träffade turkiska studenter för att ha English Club, eller språkkafé helt enkelt. Under 2 tim ”övade” vi engelska med dem genom olika lekar/frågor som fokuserade på att det är 1 april idag. Det var en glad stund som inte innehöll så mycket om att ”nå ut med de goda nyheterna” som vi kanske hade trott. Tanken var att man går på djupet i samtalen efteråt på restaurangen med de studenter som följde med dit. Tyvärr kunde vi inte vara med på det för vi behövde skynda till vår sista färjeresa över till Asien som bjöd på en spektakulär solnedgång.

Dagen slutade på en ”otentik” restaurang. Efter god turkisk mat  utvärderade vi denna fantastiska vecka under högljudd musik, mycket cigarettrök, böner och diverse aprilskämt.

Allting har ett slut. Men det innebär också en början på nästa resa. Jag tror att vi åker hem förändrade och ett steg närmare Gud och varandra. Vi har mött människor av olika nationaliteter som delat om sin vandring med Gud, både lik och olik vår. Vi har varit öppna och sårbara och visat mycket förståelse och nåd med varandra. Vi har levt med trista tidningsrubriker om läget i Turkiet både innan och under resan som påverkat oss ganska lite men framförallt gett större förståelse för de som lever med det jämt. Ett annat bestående intryck är hur glada vi har varit hela veckan. Skratten har ekat i olika folksamlingar och väckt uppmärksamhet. Någon gång har vi blivit tillsagda men oftast har det väckt leenden hos andra. Mitt i ett oroligt Istanbul är det gott att få sprida lite glädje. Nu ber vi att de frön vi har fått vara med att så av Guds rike, både i varandras liv och i de människor vi mött här i Istanbul ska få bära frukt och bestå.

/Maria

 

IMG_3234IMG_3260

Sista dagen och utflykt till Mostar.

Sista dagen. Vi kände alla att tiden här har gott fort och det är tråkigt att åka hem snart.
Vi började som vanligt med en morgonsamling för att gå igenom och reflektera över det sista kapitlet i efesierbrevet. Efter det bad vi och la denna dag i Guds händer, vi skulle nämligen åka till en stad som heter Mostar för lite sightseeing/bönevandring. Så vid 9.00 (alltså 9.20 bosnisk tid) begav vi oss emot denna historiska stad.

Resan dit var ca 2,5 timmar lång. Men detta gav möjlighet för att få se och uppleva den fantastiska natur som Bosna i Hercegovina har. Vi hade verkligen inte förväntat oss att detta land skulle vara så vackert. Med majestätiska berg och ovanligt grönt vatten  ser det ut som om det är hämtat ur en film.
När vi äntligen kommit fram så skulle vi börja med att samlas på ett av de stora bergen som omringade Mostar för att be om att Jesus ska få bli Bosnien hopp!
Dock började bönen redan innan vi nådde toppen. Vägen upp var smal, krokig, brant och utan vägräcken. Så för de med extrem, men även lite, höjdskräck blev handflatorna en aning svettiga. Men var inte oroliga folk där hemma, vi kom alla upp och ner säkert!

Uppe på toppen var det fin utsikt över staden och alla de berg som omringade den. Som vanligt började vi med Treasure Hunt där vi ber Gud att lägga böneämnen på våra hjärtan. Något som ofta varit återkommande denna vecka är att be för att relationer ska läka, och det kom även väldigt starkt denna gång. Mostar blev som Sarajevo väldigt påverkat av kriget. Den lilla klyfta som varit mellan de olika religonerna/bakgrunderna blev mycket större och tydligare då man lät kanalen mitt i stan skilja dem åt.

Vårt fantastiska bön/uppmuntran team hade förberett olika kreativa bönesätt. T.ex. så bad vi för omvändelse genom att gå tio steg fram, sen vända sig om och be. Vi fick ta stenar och be för att olika bördor som människorna i Mostar ska få släppa genom att praktiskt kasta dem i ett hål i berget.

Efter det var det dags för att äta lunch. Detta skedde i dem gamla delen av staden. Restaurangen hade ett fantastiskt läge, med utsikt över den bro som det osmanska riket byggt, men som sedan förstörts av kriget och återigen byggts upp i början av 2000-talet. Det är även denna bro som har gett staden dess namn, då Mostar betyder brovaktare.
Sen fick vi tid för lite sightseeing och för att köpa souvenirer. Många av oss valde även att köpa god bosnisk glass.

Vi kom tillbaka till Sarajevo vid 18.30 ish, och satte oss då bekvämt i soffan hos den familj som är feild leader för m-organisationen här i Balkan och öppet tagit emot oss denna vecka. Vi åt bosnisk middag som kallas čevapi medan vi lyssnade till deras vittnesbörd och hur de hamnade här. Vi alla blev väldigt inspirerade och återigen påminda om att Gud är så trofast.
När kvällen ledde mot sitt slut var det dags att ta farväl av de underbara människor som har fått tjäna oss denna vecka. All denna god mat, skjutsning och skratt har varit till stor hjälp för att denna vecka skulle bli möjlig.

Som de andra kvällarna på den här resan avslutades den med att några i teamet fick dela sitt vittnesbörd och uppleva härligheten att låta Gud tala till en genom andra vänner. Nu är sista dagen gjord, och imorgon väntar en resdag tillbaka hem till linköping.

Många goa hälsningar ifrån Emma & Ellen

(Bilder kommer senare)

Heliga ande, KOM!

Jesus, vilken dag. Vilket liv. Och då menar jag inte våra egna, utan den livlighet som finns hos barn. Precis, det var såna små varelser vi fick chansen att umgås med lite extra idag. Flyktingbarn från Syrien som har varit med om olika tuffa resor och historier. Idag fick jag dessutom en chans att utnyttja mina språkkunskaper inom arabiskan också, väldigt uppskattat! Dock har jag under denna resa varit med om förvånansvärt många som kommer fram och börjar prata turkiska med mig. Tur att jag har Victor och Maria att hugga tag i då. Men just idag klarade jag mig. Eller tjaa, jag var ju tvungen. Vi i teamet delade nämligen på oss då jag, Lovisa, Jessie och Sara åkte iväg till Europa medan andra halvan av gruppen stannade i Asien. Vill ni veta vad de hittade på för skoj hänvisar jag er vidare till Abbys inlägg <3

Okej, låt oss fortsätta där vi slutade. 

En speciell händelse idag som träffade just mig när vi klev av färjan påväg hem var en man som satt utanför och mumlade för sig själv. Röda blodsprängd-fyllda trötta ögon som om han inte har sovit på flera nätter, med flera lager kläder som om han döljde något under kläderna och med en mumlande röst som om han satt och bad den sista bönen i hans liv. Det var en solig, varm, härlig eftermiddag med många människor i området. En perfekt dag, plats och tid för den onde att ställa till med hemskheter. 

Trots denna hetta i Istanbul kände jag en kall vind som passerade mig när vi gick förbi den platsen. En känsla av att behöva skynda sig och behöva gå snabbare innan det händer något. Rädslan för att det ska hända något. Och just denna känsla slog mig. Varför fly bort ifrån en jobbig situation? Varför inte möta den? Våga gå emot den med Guds krigsvapen och skyddande sköld. ”Gänget, låt oss be medan vi går.” fick jag ur mig. Bara sådär. Be för platsen, för mannen, för folket här. Be om att heliga anden ska komma och röra sig vid folket, bland folket och i folket. Låta heliga anden få brinna inom dem. En låga som aldrig slocknar. En låga som ständigt törstar. Törstar efter mer bränsle. Bränsle som endast kan bli matad av Gud, genom Gud.

”Var inte rädd”- hela 366 gånger nämns detta i bibeln. När lär man sig egentligen putsa bort rädslan? Jag vet ju att Jesus står bakom mig
och dig. Han står bakom oss, framför oss, bredvid oss, över och under oss. Han omfamnar oss från alla håll och kanter. Jesus håller oss i handen och leder oss in i ljuset där vi kan se igen. Jesus jämnar vägen för oss oavsett hur många hinder den onde ständigt sätter framför oss och som bara sitter där och hoppas på att få se oss trilla ner i mörkret. Allt för att få oss att falla och för att få slå ner oss mot marken. Allt för att besegra oss. Därför, mina kära, önskar jag och uppmuntrar jag er alla att ni tar med er en sak idag. Att våga be om  heliga anden. Låta den få komma in i våra hjärtan, likt en pil som skjuts emot oss. Se pilen komma rakt mot oss, höra pilen knastra in mellan bröstbenen, känna pilen tränga in djupt i hjärtat. Och låta den få brinna i oss. Den känslan. Den försmak av himmelriket på jorden. Heliga ande, KOM!

/Elin

IMG_8249-3

Legends on legends on legends.

Idag kändes som att  iallafall jag  fick träffa flera legender.

Vi delades upp i två grupper; 4 till den Europeiska sidan som jobbade med ‘Moms & Tots’, alltså flyktingar, och de andra 4 stannade på den Asiatiska sidan ( jag var med i denna grupp) och evangeliserade. Nu ska jag berätta lite mer om hur det gick för min grupp.

Hela veckan har hittills gått ganska smidigt och typ allt har hänt som  planerat, men inte idag. Våra planer va att möta ”D”, våran ledare för dagen och vara på väg till Maltepe ( området vi skulle evangelisera i ) kl 12:30 , men det blev inte så, vi började gå runt 13:30. Så kan det vara. Självklart så utnyttjade vi denna tid till max  för att umgås med andra lite och sedan be för våran mongoliska vän. Förresten så är ”D” en legend här i Turkiet, han lever sitt liv verkligen för Gud. Han har suttit i fängelse för att han evangeliserade jättemycket. När jag fick reda på att jag skulle på outreach med honom så blev jag värsta fangirl! Hur som helst så gick jag och Maria runt och gav ut ‘flyers’ till folk och pratade med en turkisk kvinna som var ett Jehovas Vittne, men hade nyligen lämnat det, man kan säga att hon har en intressant story att berätta. Men vi uppmuntrade henne lite, och berättade lite för henne om våran tro och det gick bra. Vi envageliserade med en man som hade spelat för Fenerbahce ( ett känd fotbollslag i Turkiet ), så där var det en till legend som jag blev värsta fangirl till.

Höjdpunkten kan jag säga är att få träffa mina föräldrar som är också legender och fick mysa lite med pappa och ‘catch up’ med mamma. Det var en som delade sin vittnesbörd som berörde många och bad för henne och när vi bad för henne fanns det verkligen en härlig stämning, en sån frid från helige anden. Hela kvällen var verkligen en God kväll.

/Abby

 

De ä chill azz eller Gud i alla tempon

Idag fick vi sovmorgon! Rab’e şükürler olsun!

Idag fick vi en riktigt lugn förmorgon. Vi började som vanligt med frukost och gemensam morgonandakt. Därefter fick vi obligatorisk tid att spendera ensamma med Gud. Helt okej med mig. Sen bad teamet för mig! Vi sköt på det igår för att det blev för sent då. Men det var helt fantastiskt! Gud talade och verkade och jag fick bl.a flera välbehövda bekräftelser, påminnelser och uppmuntranden!

Sen åt vi mat! Tavuk şiş (kyklingspett) för mig och diverse husmanskost för resten. Alla förutom en drack någon form av Cola (Zero och Standard). Sedan gick vi förbi där vi bor för att hämta godis till kvällen. Därefter bar det av med färjan till Europa igen, folk sov, jag drack te. Under hela förmiddagen var typ alla i sin egna bubbla, men tillsammans! Lite vilsammare stämning sådär.

När vi kom fram till kyrkan vi tidigare hängt i, fick vi bl.a lite snabbkurs i att prata med främlingar. Vartefter vi gjorde precis det! Vi gick till en enorm park och delade upp oss i par. Vår uppgift var att ”prata med en ny vän”. Mackan och jag gick ihop och först spenderade vi nästan tre-kvart på att utforska parken och hitta glass, men det var väl för kallt (trots att vi gick i T-shirt) för det för det fanns ingen glass.  Vi köpte dock varsinn (dyr!) kaffe och jag en gözleme (googla det). När vi äntligen fick det och hade betalat satte vi oss på en bänk bredvid en turkisk kille med hund.

Han var arton, just nu i ett sabbatsår och otroligt duktig på engelska (och enligt honom ännu bättre på spanska och franska). Liberal, älskar bacon (oreligiös), och inte ett stort fan av matte. Sen var det dags att träffa resten av gruppen och äta igen. Vi åt och snackade om vad vi hade gjort i parken. Sedan skyndade vi oss tillbaka till kyrkan för att ha typ en andakt, men när vi kom fram (typ en minut sena) hade de inte ens öppnat lokalen. Tio minuter senare började vi; lovsång, lyssnande på ett otroligt vittnesbörd av Sara och bad för alla möjliga böneämnen folk hade. Efter mingel och Hej Då:n bar vi av med färjan tillbaka till Asien då vi bad för Sara och åt fruktsallad!

Med den smaken i munnen tackar jag för mig och går och lägger mig nu(ish). Tidigt imorrn.
//Victor

 

SSC_0946SSC_0945 SSC_0944

Turista med Gud

Merhaba!

Detta inlägg är skulle egentligen skrivits igår men på grund av trötthet kommer det istället upp idag. Så läs alltså allting i igår-form.

Idag var vår ”turist-dag” och en svensk arbetare var vår guide. Istanbul är en stad full av historia och arbetaren är en man full av kunskap om denna historia. Ofta under vår promenad stannade vi för att stenarna, byggnaderna, tulpanträdgården, moskéerna och kyrkorna vi gick förbi hade någon intressant historia arbetaren ville dela med oss. Gång på gång imponerades jag över hur han lyckats proppa in så mycket information i hans huvud.

Trots att vi ”endast var turister idag” lämnade vi inte Gud utanför. Blå Moskén är en stor moské här i Istanbul, och dit gick vi in och ställde oss att be för alla som kommer dit. Det kändes lite sneaky att gå in i en religiös byggnad men be till en annan Gud, samtidigt som det kändes väldigt rätt.

Vi mötte upp en av arbetarens turkiska vänner som tog med oss upp på ett tak där vi hade utsikt över Istanbul. Han var inte helt säker på vägen dit men vi litade på honom ändå, tills vi kom fram till ett ganska bortglömt, mörkt och dammigt ställe av gamla hantverkarboder. Då utbrast Elin att ”jag går inte in här”. Men vi var faktiskt på helt rätt väg och upp på ett tak med vacker utsikt kom vi. Och wow vilken syn, Istanbul är verkligen en fin stad.

Dagens sista stopp var hemma hos arbetaren och hans familj. De bjöd oss på mat, berättade om vad de gör här, hur de ser på flytten tillbaka till Sverige och annat vi undrade över. Jag tycker det är så intressant att höra andra människors historia. Det blir liksom så tydligt att Gud är en personlig gud som möter oss på olika sätt, kallar oss på olika sätt och har egna relationer med oss. Jag själv är lite inne på att arbeta som m-are någon gång i livet vilket gör det extra intressant att höra på vilka olika sätt man kan göra det på. Det finns inget svart på vitt hur alla m-are arbetar och det gillar jag, men för en tjej med beslutsångest underlättar ju inte alla möjligheter när valet ska tas.

Drygt halva veckan har gått och jag är så tacksam för alla upplevelser, människor vi mött och andra erfarenheter jag tar med mig från veckan. Tack för all bön!
/Sara

SSC_0933 SSC_0934 SSC_0936 SSC_0938 SSC_0939SSC_0930SSC_0928SSC_0941 SSC_0942 SSC_0943SSC_0929

Bog me voli, bog tebe voli – Gud älskar mig, gud älskar dig

Hejsan hoppsan alla familjemedlemar, förebedjare och vänner!!

Dagen startade med att vi samlades i centret och åt frukost ungefär klockan åtta. Efter det hade vi ett kort bibelstudium följt av lovsång. Efter lovsången tog vi tid till att be för de människor vi skulle träffa under dagen. Efter det började träningen. Vi skulle träna in sånger, rörelser och lekar som vi skulle använda senare under dagen. Sedan åt vi lunch, spaghetti och köttfärsås. Mycket gott!

Efter någon timme var det äntligen dags att bege sig till en plats kallad Stup. När vi kom fram till Stup möttes vi av ett mycket fattigt område. Husen såg ut som något man i Sverige skulle kunna kalla för skjul. Det gjorde ont i hjärtat att se hur illa folk har det där. Vi lastade ut bollar och andra leksaker från bilen och samlades på en basketplan. Dagens aktivitet var nämligen att hålla en aktivitetsdag på basketplanen för romerska barn.imageimageimage

image

Basketplanen fylldes strax därefter av romerska barnfamiljer. I cirka 2 timmar spelade vi fotboll, lekte lekar och fikade med barnen. Dessutom sjöng vi sånger, gjorde rörelser och spelade drama tillsammans. Vi avslutade vår stund där med att dela ut paket som vi haft med oss till barnen. Dessa paket var en gåva från kyrkor i Tyskland. Paketen innehöll leksaker, godis , tandborstar och tandkräm. Efter det sa vi hejdå till alla fina barn vi träffat och åkte tillbaka till centret.

Väl tillbaka i OM-centret bad vi ännu en gång för barnen. Vi pratade även om de intryck vi fått av tiden i Stup.  De andra i teamet höll med oss om att vi haft det riktigt roligt med barnen och det kändes kul att sprida glädje till folk som har det så dåligt. Något vi reagerade på var ett gäng killar som inte hade romersk bakgrund som stod brevid basketplanen. När vi frågade dem om de ville spela fotboll med oss så ville de inte det , troligtvis eftersom att de inte ville blanda sig med romer. Det bevisar att det som är sägs om hur romer behandlas är sant, de betraktas som hundar.

Vi känner oss verkligen brustna i hjärtat efter att fått uppleva detta, men vi känner även en stor glädje över att just vi fått vara där. Solen sken och vi såg att barnen hade det roligt eftersom att de log så mycket mot oss. Vi kände verkligen att det fantastiska vädret hjälpte oss att orka leka med barnen.

Vi känner att det vi upplevt gjort oss motiverade till att hjälpa människor som har det sämre än oss, dels genom att skänka pengar, men också genom att bidra med praktiskt arbete. Det kan vara svårt att förstå vilket behov fattiga människor har av hjälp från rikare länder när man inte sett det med egna ögon, men vi vill ändå uppmuntra er till att på något sätt bidra med pengar eller liknande till välgörenhetsorganisationer.

Ikväll ska vi få besök (och få höra vittnesbörd) av en man som var med och startade den första evangeliska kyrkan i landet, det ser vi fram emot! Vi ska också få fira en av M arbetarnas söner som fyller 18 år idag.

Hoppas ni har det lika varmt och skönt i Sverige som vi har det här!
Mvh Elin och Sam

 

The Door Of Hope

Dobro utro! Eller god morgon som ni känner till det.

Dag fyra i Sarajevo!

På morgonsamlingen kände vi oss väldigt arbetade tack vare gårdagens aktiviteter o bus! Vi var ändå taggade på dagens utmaningar! Det var mycket bra lovsång imorse. Sam och resten i lovsångsteamet är grymma på att leda oss i lovsång! Vi lyssnade sedan in Gud och läste den fantastiska Effesierbrevet! Det kändes riktigt Nice.
Dagens program var att dela med sig av Jesus till invånarna i downtown Sarajevo, för att sedan på eftermiddagen Åka till ett drogmissbrukcenter för att hjälpa till praktiskt.
Vi gick mot spårvagnen som går på Europas första spårvägräls!

IMG_411629.03.2016_001

Det var en fantastisk upplevelse eftersom vi åkte hela vägen på ”sniper-streat”. Där såg vi enorma skillnader på gamla krigsskadade Sarajevo och de nya, mer moderna som hade skyskrapor högre än svenska älgar.
När vi va framme i downtown fick vi en utmaning att vi skulle i grupper av 3-4 använda en enkät för att lära känna lokalbefolkningen och få möjlighet att dela med oss vägen till Gud.

IMG_415529.03.2016
Responsen var bra. Folk va trevliga även om de inte alltid kunde/ville prata. Demt vi fråga de var
1. Var är ni ifrån? Sarajevo eller någon annan stans?
2. Om ni skulle kunna välja, skulle ni bo/jobba i Bosnien eller i ett annat land? Varför?
3. Om Gud existerar och du fick möta honom, vad skulle du isåfall fråga Honom?Många skulle vilja utomlands pga av situationen i landen och de ekonomiska svårigheterna. Det är mycket arbetslöshet här, speciellt bland unga.
På sista frågan fick vi många olika svar, men vi fick otroligt bra konversationer! Folk undrade mest ”varför” med meningen tex varför finns det krig o svält etc. Andra undra om man räckte till för Gud? Det var som sagt en djupgående fråga för många. Efteråt åkte vi samma tåg hem och åt en fantastisk lunch gjord av en amerikansk M-arbetare. Maten har varit en höjdpunkt för många denna vecka. Hon är en välsignelse för oss
På eftermiddagen anlände vi till utkanten av en liten stad där det fanns ett drogrehabcenter.

IMG_422029.03.2016

IMG_423829.03.2016

 

Där jobbade vi praktiskt vilket kändes härligt tack vare solen och utmärkta arbetsmoralen. Många uppmuntrande låtar sjöngs, men inte minst dan otroliga utsikten hjälpte till mycket. Snöklädda berg och dalar kryllande med små hus och natur.
Efter den otroligt ursäkta klassiska schweiziska måltiden fick vi lyssna på den bosniska rehabansvariges vittnesbörd och hans berättelse om hur Gud gav honom visionen att starta detta center!
Dagen avslutades med två vittnesbörder av teammedlemmar! Produktiv och givande dag helt enkelt!

IMG_425229.03.2016

Vad vi har lärt av dagen:
Människor i detta behöver då uppleva hopp, förlåtelse och tillit till varandra från Gud efter alla år av fattigdom och krig
Gud kan verkligen förändra liv helt och hållet, vända en narkotika och heroinmissbrukares beroende till att driva ett center där han hjälper dem som var i hans sitts.
Det är otroligt uppmuntrande och inspirerande för oss att lyssna och vittna till detta. Denna är så extremt givande och givande.

Ackie, Levicia och Jonathan

”My high was to smash the shed, it was real fun! ” Sarajevo

Idag har vi varit på besök hos en romsk familj. Vi fick den fantastiska möjligheten att hjälpa dem att röja i deras trädgård och att riva ett skjul bland annat. Hela teamet fick vara med och tjäna rent praktiskt och det var verkligen så givande. Att få se skillnaden direkt och att få se familjens reaktioner och tacksamheten i deras ögon var verkligen guld värt och det märktes verkligen att Gud planerat att just vi skulle komma just dit, till deras hem.

 

Vi började dagen med att be och lyssna in Gud och vad han ville förbereda oss med inför dagen. Flera av de saker vi fick till oss fick vi möta senare under dagen och det va riktigt häftigt att se hur Gud fixat och trixat.

Efter att ha röjt i några timmar fick vi samlas i deras hem och lyssna på deras vittnesbörd och efteråt fick vi också möjlighet att be för familjen vilket var väldigt uppskattat. Gud var verkligen närvarande och vi fick idag se och uppleva hur han kan beröra människor så starkt.

Dagen har varit helt underbar! Nu är vi trötta och vi ser fram emot en morgondag med mycket träningsvärk! Godnatt och ta hand om er!
Glid i frid
Hanna och Henrik

En heldag på asiatiska sidan

Idag är första dagen vi inte åkt mellan två världsdelar. Men tänk att Gud är lika verksam på båda sidor av sundet! Vi hade en förmiddag med en av arbetarna här som berättade om hur man förblir i Gud, vare sig man arbetar för Gud i Turkiet eller är hemma.

Vi åt Dürüm till lunch, en 70 cm lång kycklingrulle (dock utan pommes), innan vi gick till en av dagens höjdpunkter; bön- o lovsångsmöte. På femte våningen i en byggnad vid färjeterminalen, med panoramafönster ut mot havet och europeiska sidan, hade vi först en timmes ”egen lovsång” som jag o Abby ledde och sen två timmar lovsång ihop med ett team från en lärjungaskola som på lördag skickas ut i olika delar av världen. Häftigt och karismatiskt är nog orden som bäst beskriver. Det kan jag behöva som är svensk och van vid ”lagom”. Det är också nyttigt och skönt att ta tid och be och upphöja Gud lite längre än på t ex en morgonandakt!

Vi gick på eftermiddagen till ett annat hus i området där vi bor för att möta andra internationella arbetare och höra deras stories om hur de hamnade i Turkiet. Uppmuntrande stund och coolt att höra hur Gud kallar människor med olika bakgrund, från olika länder och språk, men med samma längtan: Att älska turkar och en önskan om att turkarna ska få inse att de är älskade av den levande Guden!

Nåd och frid
Marcus

SSC_0495 SSC_0496 SSC_0498 SSC_0499 SSC_0500 SSC_0503

En till WordPress-webbplats